”Being” och ”Winter”

När tankarna inte samsas eller ens tystnar om nätterna. Då vi inte ensamma kan härbärgera malandet, eller helt säkert avgöra kvaliteten av den frukt som föds ur polemiken. Då processen vilken du önskar vara skiljedomare åt, istället smygande placerar dig som både åklagare och advokat, då… Då fingrarna krampar för att de inte förmå skriva av i den takt som nya tankar föds…då. Då kan det vara skönt att med hjälp av bild och ton konservera livsödena, för att erövra nya perspektiv.

(Part 1. ”Being”. Photos: Michael Högberg. Piano first part: Michael Högberg. Text: Alan Watts)

(Part 2. ”Winter”.  A man walking the streets of Malmö, as well as a trip of his own existence, a winterday in 2014. Seeking or haunted by both light and dark. struggling with beeing ”Here/Här”. He tries to convince himself that he longs for spring. Photos and piano: Michael Högberg)

Hej mannen!

”Hej mannen!”

 Kanske bär du på erfarenheter av upplevda orättvisor där din gamla mor knappt har råd med medicin, samtidigt som det sägs att invandrarna får stora bidrag. Därtill har både du och din granne blivit rånade och bestulna, och då av vad ni tror av män från Mellanöstern eller Balkan.

 Möjligen har du också en dotter som allt för ofta berättar att hon och hennes väninnor blivit sexuellt trakasserade och nästan dagligen blir kallade ”horor” av arabiska killar och män på stan.

 Och skolan, i vilken du har din yngsta flicka, är det ideligen kaos. Språkkunskaperna hos hennes klasskamrater är låga och undervisningen stundtals helt obefintlig mot hur den var då du själv gick i skolan. Det var bättre förr. Därtill får du höra om lärare som inte respekteras av sina elever, för att de är kvinnor. Elever som inte får delta fullt ut på gymnastiken av religiösa skäl, samt lärare som sjukskriver sig i frustration över en omöjlig arbetssituation som alla vet beror på den helt havererade integrationen och osund koncentration av invandrare, men det pratar ni inte högt om, men ni överväger att byta skola.

man möllan

 På väg hem från jobbet handlar du i en av de där ”invandrarbutikerna”, för där är det billigare. Du blir sur då du ej får ett kvitto, och noterar att han ej kassaför beloppet som han ska. Men du säger inget, för du är ju inte rasist, och det är ju ändå så billigt.

 I affären bredvid kan du klippa dig för 50 kronor. Du stannar vid skylten, och tänker på den frisörsalong din fru hade för några år sedan, men som han tvingades lägga ner. Du gör en snabb matteberäkning med moms, sociala avgifter, skatt, lokal, material, pension, hyra och kommer fram till att han måste klippa cirka 35-40 personer om dagen för att det ska gå ihop. Du blir förbannad, men säger inget.

 På gatan utanför sitter ännu en av alla dessa tiggare, det gör dig också förbannad, men du säger inget. Vad ska du säga, utan att det låter fel? Så här kan vi inte ha det. De fanns inte förr, inte här i alla fall. Och hur var det med de där kriminella ligorna – organiserar de tiggandet?

 Du pratar med din brorson i telefonen som ännu inte fått en lägenhet trots år av kö, samtidigt som du läser löpsedeln om nyanlända flyktingar som får bo på hotell. På övergångsstället blir du därpå nästan påkörd av några unga invandrarkillar som buskör, utan säkerhetsbälte, i en stor BMW som du själv nog aldrig kommer att ha råd med. Du slår ut med armarna, de svarar med att räcka dig fingret. Du suckar uppgivet. Visst buskörde du själv som ung, men det fanns ändå någon slags respekt och gränser.

 Framför dig ser du en heltäckt somalisk kvinna, släpandes på otaliga kassar och 5 barn runt sig och en i vagnen, medan vad som verkar vara hennes man, obekymrad går bredvid med händerna tomma. Men du säger inget, det är ju deras kultur, vi måste visa förståelse, och du är inte rasist.

 Väl hemma berättar de om ännu ett hedersmord på TV, denna gång i Malmö. Du märker att du knappast reagerar längre, inte som när hon Fadime mördades, nu har man vant sig – precis som med tiggarna.

 De nämner även i förbifarten uppsägningarna från det företag som du tills här om veckan arbetat på. Därefter nyheter om nya flyktingströmmar till Sverige, och sen allt snack om FI. Du suckar tungt och tänker på valet och undrar vem som lyssnar på dig. Problemet är att du inte är rasist. Du är ju en bra man, du betalar skatt, är med i Amnesty, sopsorterar och delar även jämställt på hemmasysslorna – inte rasist, eller? Men du vill markera ditt missnöje, skaka om lite och därför överväger en röst på Sverigedemokraterna…

Varför Sverigedemokrater?

Valdagen närmar sig, och frågan blir allt mer relevant.

Fortfarande tycks etablissemanget aningen sömndrucken och analysen av fenomenet Sverigedemokraterna lika yrvaken, osammanhängande och tunn nu som för fyra år sedan. De etablerade partiernas unisona avståndstagande, där Sverigedemokraterna enkom utmålas som paria, är en lika ineffektiv moteld som den är effektiv i att blotta en illa dold beröringsskräck hos våra folkvalda.

Ian_Wachtmeister_och_Sverigedemokraternas_partiled

Avsaknaden av en djupgående analys såväl som en öppen debatt, har visat sig enbart gynna Sverigedemokraterna, som därigenom ensam kan göra anspråk på en oemotsagd verklighetsbeskrivning vilken allt fler känner igen sig i.

Även om man inte helt delar Sverigedemokraternas bild eller politiska agenda, så bidrar de etablerade partiernas tystnad och beröringsskräck till ett ökat misstänkliggörande och politikerförakt. ”Vad är det som de stora partierna är rädda för? Vad är det de döljer?”. Samtalet uteblir, konspirationerna frodas och Sverigedemokraterna växer.

Är SD´s uppgång enbart ett resultat av unga och lågutbildades missnöje och misstänksamhet? Ett trots mot det etablerade? En upprorisk berusning att likställa med den kring andra kortlivade enfrågepartier? Handlar det om rasism? Nationalism? Ekonomi? Identitet?

Svaret är nja på allt och mer därtill. Ett enkelt svar finns inte, dock en rad tänkvärda tendenser. Den gamla devisen om att de kloka ofta är fulla av tvivel, och de dumdristiga skriker högt om enkla lösningar på svåra problem, gäller nog ännu.

Vad vi vet däremot är att av de utomeuropeiska som 2009 varit i Sverige 5-9 år, var enbart hälften sysselsatta (Långtidsutredningen 2009). Vi vet också att Riksrevisionens utredning visade att läkare utanför ESS området får vänta i genomsnitt 3 år på att få sin svenska läkarlegitimation.

SACO´s ordförande Göran Arrius konstaterade ”Integrationspolitiken har misslyckats – oavsett regering”. Tankesmedjan SNS skrev redan 2002 i sin rapport om invandrare i välfärden ”Den nuvarande integrationspolitiken har trots att problemen varit kända i över tio år inte lyckats med att ge nyanlända flyktingar en fast förankring på arbetsmarknaden”.

Picture 31

Folkpartiets Lars Lejonborg som våren 2006 befann sig i opposition beskrev då läget med att ”Flyktingintegrationen är idag ett veritabelt misslyckande. Det är krisartat. Låt oss erkänna det”. Mona Sahlin som då var integrationsminister replikerade ”Regeringen har inte klarat målen”.

Folkpartiet, som sedan dess själva haft ministerposten, och Ullenhag konstaterade själva för inte allt för länge sedan att de inte heller nått målen ”Vi har integrationsutmaningar och behöver göra mer” och att det fortfarande övervägs former för krav på att nyanlända ska flytta till där arbete erbjuds. Den årliga invandringen överstiger sedan några år tillbaka 100 000 individer och tangerar snart siffrorna från 90-talets Balkankring.

Problemformuleringarna och utmaningarna finns onekligen – frågan är vem som har svaren?

Men vi kan i alla fall med säkerhet säga att det i grunden handlar om värderingar. För att förstå Sverigedemokraterna och därmed också det Sverige som gjort dem samt ovannämnda missnöje möjligt, behöver vi börja med att förstå värderingar, vissa psykologiska förlopp, och även se på historien.

Låt oss börja med värderingar.

Vårt handlande präglas av värderingar. Hur du tänker påverkar vad du gör. Det du värdesätter påverkar dina val, och värderingar utvecklas över tid. Ett samhälles värderingssystem förändras, överlappar och inbegriper det föregående, och det nya blir med tiden dominant.

Sett över tid så har värderingssystemen världen över obönhörligt gått från små till större, från exkluderande till mer och mer inkluderande om man så vill. Att nya samhälls- och värderingssystem överskrider men inkludera, är en av grunderna för att förstå vår utveckling. Så är det med teknik, där nya förbättringar bygger på gamla…osv. Att allt som finns bygger på det som tidigare fanns, det låter självklart men det är inte ofta vi fullt ut förstår vad det innebär, speciellt när det handlar om idéer, värderingar och tankar.

Att se och försöka förstå hur teorier och system hänger samman kallas allt oftare för integralt tänkande. En slags metateori där man genom att förstå samspelet mellan olika teorier, istället för att förorda enbart en, kan se en större helhet och därmed lättare kunna beskriva nästa nivå i utvecklingen.

På micro/individnivå sker ett liknande förlopp. Teorierna kring utvecklingen och mognad och grad av komplexitet hos individer är otaliga. Jean Piaget, Robert Kegan, Michael Commons och inte minst Lawrence Kohlbergs studier är kanske de mest lättillgängliga beskrivningarna av denna stegvisa utveckling av kognition och moral på en individnivå.

Z5CEi

Enklast kan de beskrivas som sex steg där vi från barndomen utvecklas från ett snävt men av omständigheterna nödvändigt egoistiskt tänkande helt naturligt drivet av överlevnad, vidare till strategiska allianser för egen vinning. Därpå till ett grupp- och etnocentriskt värderingssystem där vi gradvis väger in och bygger vår identitet på andra och gradvis tar in även andras behov. Därefter ett samhälls- och världcentriskt förhållningssätt, där våra handlingar och moraliska ställningstagande inbegriper allt fler, och slutligen även globala hänsyn.

Vi kan klä det i olika ord och i varierande antal steg, men forskningen är rörande enig om riktningens stora drag, att det med tiden sker en gradvis ökad komplexitet av hur vi tänker och att vi i denna process kan inbegripa allt fler perspektiv, hänsyn och människor.

På en macro/samhällsnivå har vi en liknande uppdelning för att Kanske enklast beskrivet av Clare Graves och Don BecksSpiral Dynamics” men även av David Logan, Jean Gebser…m.fl. Det finns flertalet modeller och uppställningar, med de för Europa främst förekommande värderingssystemen är nr 4-6 (se nedan). Samtliga värderingssystem (som här nedan är en förenkling) bygger på varandra utifrån devisen överskrida och inkludera.

  1. Instinktsdrivna levnadsregler. (0,2%) kännetecknas av ren överlevnad. (Jag-centrerad)
  2. Stammar med mytiska värderingar (5-10%), tillhörighet, stammar, naturnärhet och vidskeplighet. (Vi-centrerad)
  3. Respekt och maktdrivna värderingar (10-12%). präglas av revolterande, laglöshet och gäng, miliser. Den starkaste har rätt. (Jag-centrerad)
  4. Traditionella värderingar (10-20 %) kännetecknas av regler, familj, traditionell syn på könsroller, religion och nationell identitet. (Vi-centrerad)
  5. Moderna värderingar (50-65 %) sprunget ut den industriella revolutionen och vetenskapliga framsteg, präglat av rationalitet och individualism. Ekonomin är en stark drivkraft. (Jag-centrerad)
  6. Postmoderna värderingar (15-30 %) startade under senare delen 60 talet och ifrågasatte auktoriteter och traditioner. Ungdomskultur, miljörörelser, mångkulturalism och feminism växte fram. (Vi-centrerad)
  7. Integrerat värderingssystem (0,5%). Världscentrerad, världsmedborgare, flexibel, integrerar, metateorier. Kännetecknas av en medvetenhet om vår del i utvecklingen (ett Jag som tänker Vi).

 spiral_dynamics_aqal_simple

Vi bär alla på delar av flera värderingssystem, lite som att gå i årskurs 6 och därmed ha med sig det man tidigare gjort i årskurs 4, och ibland behöva plocka fram och repetera en bok från 5án. Vart system har sina respektive för- och nackdelar i takt med att de utvecklas. Även om vi befinner oss på nivå 6 så behövs nivå 4 och dess regelstyrdhet för att bäst tygla/utveckla det negativa från nivå 3…osv.

 Enkelt uttryckt så har Sverige nu utvecklats och har sin tyngdpunkt i de postmoderna värderingarna (6). Den välmenta men skenande relativismen som tidigare varit dess styrka är nu en av systemets nackdelar. Detta har hos den etablerade makten skapat motreaktioner i form av Sverigedemokraterna, som har sin tyngdpunkt i ett tidigare traditionellt värderingssystem (4).

Vadå ”Systemets nackdelar?” – jag hänger inte med.

Då de växande postmoderna värderingarna (6) bidragit till att sudda ut tidigare icke funktionella begränsningar och strukturer, har det idag resulterat i att inget längre är givet och att det mesta är upplöst. Könsroller, klass och nationer. Vi har, kan man säga, även suddat ut vår förmåga att agera som gränssättande och utvecklingsfrämjande auktoritet. Det finns idag en stor existentiell ångest hos de värdekonservativa (4) som till viss del kan förklara framväxten av nationalistiska partier i såväl Sverige, Holland som Belgien.

Till detta kan vi räkna de unga lågutbildade män som det ofta talas om, som i sitt missnöje söker enkla lösningar på svåra problem, och vips så har du väljarkår att räkna med.

Även hos välutbildade unga 80- och 90-talister har den fragmenterad, pluralistisk och mångkulturell värld under vilken de växt upp, skapat en otillfredsställelse och grogrund för SD sympatisörer.

Förklaringen finns som sagt motsägelsefullt i att de postmoderna värderingarna om inkludering och tolerans upplevs gått för långt. På samma vis som tidigare stadier såsom nationalism (4) kan gå för långt, samt USA´s jag-centrering (5) kan går för lång, upplever många av dagens unga män sig plågade av utanförskap, svag identitet och lockade av utopier som gör att man hellre blickar bakåt och identifierar sig med tidigare system.

 Inlindade i konspirationsteorier söker dessa, i likhet med extremhögern och jihadister, en längtan tillbaka till traditionella värderingar. Ramar och tydliga gränser skapar trygghet och minskar rädslan för dessa unga, ofta män.

globe

Vi kan förenklat säga att Sverigedemokraterna driver en etnocentrisk politik, med drömmar om nationalstaten, om ett utopiskt Sverige, och tankar om att det var bättre förr. Dess analys kan enkelt härledas till exkluderande tänkande från lägre stadier. Lösningen finner de i gårdagens svar, men missar helt att gårdagens svar svarade mot problem som kom på äldre och primitivare frågor och problem (nivå 2 och 3).

Även om de uttrycker att de vill ha förändring och utveckling, så präglas deras tankemönster egentligen av en rädsla för förändring, och de stressas av en för dem allt för komplex och svårgreppbar värld, och kan förstås som en motreaktion bakåt vid upplevd fara. På liknande vis som USA efter 11 september i försvar tog flera steg bakåt till ett mer exkluderande och nationalistiskt värderingssystem, med oerhört förödande konsekvenser som följd.

Fascismens framväxt på 30- 40-talet var också sprungen ur rädsla för den nya demokratin med rösträtt, för det moderna, för att den tog bort gränsen mellan manligt och kvinnligt, över- och underklass…mm.

På 1700 talet utmanades dåtida adeln av ekonomiska och sociala förändringar samt ”farliga” krav på inflytande och inkludering av borgare och bönder, som ledde till att den 1866 avskaffades. Det fanns då, liksom nu, en rädsla och bakåtsträvande konservativa tendenser, men som slutligen inte kunde stå i vägen för evolutionen.

 Även arabiska vårens nuvarande bakslag har många förklaringar, men en följer en likande formel, där misstänkliggörande och maktens ovana vid demokrati, skapar oro och under en period en reaktion bakåt. Vi såg det samma i de forna öststaterna.

Idag utmanas demokratin ideligen och kanske helt naturligt av liknande bakslag. I väst är det muslimer. i Rumänien handlar det om romer, i Ryssland de homosexuella och i Irak har vi ISIS mördande av icektroende.

Exemplen ovan visar att när en kris uppstår och evolutionen tvingar fram en utveckling, så kan det tidvis uppstå destruktiva mutationer. När inte Irak ännu förmått etablera starka strukturer på nivå 4 och 5, uppstår reaktioner med det sämsta från nivå 2, 3 och 4.

Problemet i Sverige är på ytan Sverigedemokraterna, men det är lite som att skylla allt på barnet. Föräldrarna i form av de etablerade partiernas oförmåga att forma en politik som integrerar och tar oss framåt är uppenbar. Sverige befinner sig nu i en brytpunkt där vi inte kan lösa de nya utmaningarna enbart med de värden vilka nivå 6 tillhandahåller, samtidigt som lägre nivåer skriker högt om förändringar.

Steget till en mer integrerad värderingssystem (nivå 7) kommer att obönhörligt komma, liksom att demokratin efter bakslag kommer att komma till Mellanöstern. Liksom att Sverigedemokraternas och även Rysslands protektionistiska ambitioner kommer att få ge vika för evolutionen. Men för att svenska samhället/medvetandet ska förmå sig att ta nästa steg, måste det först acceptera naturliga hierarkier utan att få panik. Vi kan kombinera krav och ansvar med kollektiv omsorg, vara en auktoritet utan att vara auktoritär.

Har vi under tiden anledning till att vara oroliga? Hitlers parti NSDAP kom till makten i ett demokratiskt val, och det var möjligt enbart för att det skett en långsam förskjutning av den politiska tonen i Tyskland under många år.

Doc1-page-001-28329

Världen ser annorlunda ut idag, och nationalistiska partier kommer som sagt så småningom att självdö i Sverige, då svenskheten och nationalstaten är en idé från en tid mycket olik dagens Sverige och inte i linje med evolutionen. Att vara emot det mer inkluderande och mångkulturella är som att vara emot skolor, bilen, dammsugaren eller tåget (vilket det fanns människor som var) innan man prövat eller fullt ut förstått dess funktion, möjligen och inte minst nödvändighet. Vi kan idag inte vara emot det mångkulturella samhället – för vi har faktiskt ännu inte testat det, det behöver bara angripas på ett större och nytt vis.

Historien

I Sverigedemokraternas romantiserande av nationalstaten glöms det ofta att idén om nation är en mycket ung och kortlivad företeelse historiska sett. Tar vi Erik Segersäll och hela vägen fram till 1800-tal så var vi Svear, Masar, Götar och till och med Danskar flera av oss. Vi identifierade oss främst lokalt med vår släkt, vår by eller socknen. På så vis kan vi historiskt istället se likheter och tydliga paralleller mellan svensknationalismens vilja att då under 1800-talet avregionalisera svenskarna, med den dagsaktuella globalisering där FN, EU, WHO och hela världsordningens (evolutionen om man så vill) behov av att avnationalisera människor och stater. Alltså paradoxalt den totala motsatsen till det som Sverigedemokraterna idag åsyftar med sin nationalistiska exkluderande och EU skeptiska hållning.

Nationalismen kan vara både god och dålig, och fyllde historiskt sett sin funktion. Fortsätter vi titta på historien och revolutionens urmoder – den franska revolutionen, så var ju den erans starka nationalism som var början på frihet från kolonialismen.

Nationen är inte statisk utan under ständig utveckling, men att idag tala om stora etniskt homogena nationalstater, hör historien till och är inte seriöst. Det är rent av galet att tro att nationalismen idag kan bygga en välfärdsstat, det har ingen verklighetsförankring i dagens värld.

Vi har idag internet, lågprisflyg, vi bor och studerar allt mer i andra länder, företag samarbetar och köper upp varandra…mm.  Sverigedemokraterna har i den kontexten ingen långvarig plats i evolutionen, men det kommer att kräva en del arbete och rannsakan från det nämnda etablissemanget, innan dess att väljarkåren åter finner tilltro till att de etablerade partierna kan formulera en politik som förklarar och svarar på frågorna i artikelns inledande exempel.

Problemet är att tyngdpunkten i det svenska värderingssystemets evolutionära utveckling just nu ligger fast på en s.k. sociocentrisk nivå (6), djupt präglad av empati, konsensustänk och pluralism, med en extrem relativism som sitt största signum. Vi har i Sverige, på grund av vår historia där vi bl.a. ej drabbades av andra världskriget på liknade vis, haft förutsättningar att utveckla vissa delar av de postmoderna värderingarna med hög och i många fall ledande tempo, men står nu utan förebild för hur vi definierar nästa steg.

Vi har odlat en sekulär stat/kultur med, vad vi kan säga, bra värden som var fullt funktionella för att möta de problem som 50-, 60-, 70- och 80- talet adresserade. Kritiken mot hierarkier och stela strukturer har givit oss barnkonvention, jämställdhetsarbete, fackliga avtal, minskade klasskillnader och platta organisationer, men också en upplevd gränslöshet.

Men den extrema relativismens baksida är att välmenande tolerans och förakt mot hierarkier förlamar oss att utvecklas vidare. Det är denna av SD´s målgrupp upplevda handfallenhet som skapar underlag för partiet.

Är allt okej och alla har rätt så är det svårt att peka på en riktning som utmanar och tar oss framåt. Det är som att vi uppfostrar våra barn genom att enbart upplysa dem om deras rättigheter, och inte våga prata om deras skyldigheter. Vi är också så ovana vid att försvara det som vi numera tar som givet, och blir tagna på sängen när de värdena utmanas från extremt håll. Varför är vi egentligen för aborter, emot dödsstraff, för demokrati, emot rasism…? Vi får ta sats, fundera och svarar ofta famlande med floskler.

Framåt måste vi kunna enas om värden frånkopplade religionen och nationen, som är exkluderande i sin natur. Kanske att filosofin har inkluderande värden som avstamp till en gemensam identitet. Lyssnar vi på senaste tidens partiledardebatter så är skillnaderna bland de etablerade partierna oroväckande små. Det talas realpolitik, men nästan inget om visioner och just ideologi/filosofi.

Illustration HÅJ

Detta sociocentriska värderingssystemet är som sagt starkt vi-präglat. Individen har sällan skuld, utan enbart rättigheter, och det är vi som samhälle som bär ansvaret om någon faller utanför. Detta medför även en mentalitet att ingen ska sticka ut, att inget egentligen får vara bättre än någon annat.

Till skillnad från USA som just nu via Obama-care och dylika sociala satsningar istället tar sig från ett jag-centrerat modernt värderingssystem (5), där det är okej att sticka ut (där tvärtom det individuella ansvaret är i fokus på ett nu för dem osunt vis med enorma klasskillnader som följd) till att tyngdpunkten börjar väga över åt det postmoderna (6) kollektiva.

Det osunda i Sverige består i rädslan att våga peka ut något som bättre och mer eftersträvsamt än något annat. Bara antydan till en sådan diskussion väcker associationer till klassamhälle, rasbiologi och fascism, som hör till de tidigare maktorienterade (3) och traditionella (4) värderingssystemen, och dit vill vi inte igen.

Häri ligger en del i utmaningen. Inte att vi enbart genom att ställa hårda krav på invandrare löser allt, men vi får det på köpet om vi på allvar ställer om oss till att medvetandegöra HUR vi tänker istället för på VAD. Samt att vi vågar tala värderingar. Varför är denna lagen viktig? Kan vi ha både tolerans och krav? Vad krävs av individen OCH samhället för att vi ska kunna lösa morgondagens problem? Globala problem måste lösas globalt, och flyktingfrågan är onekligen en sådan. EU såldes in till svenskarna via ekonomiska argument. Idag behöver vi ideologiska argument för att ta nästa steg, inte en tillbakagång till nationen, eller i värsta fall religionen, för att uppleva tillhörighet och mening. Alla partier och strömningar som är EU-fientliga, osunt nationalistiska eller med osund religiös agenda, kan av sin natur inte lösa evolutionens och världens globala utmaningar.

 

 Mannen

Det är inte en slump att många i SD´s väljarkår även är i opposition mot feminismen. I romantiserandet av nationalism, militären och traditionella värderingssystem, återfår nämligen mannen sin status och en tydliga roll. Han blir någon. Brevik beskriver det även så i sitt manifest, att han i en traditionell kontext får en tydligare (och tryggare) roll, samtidigt som han betonar kvinnans uppgift att producera barn och arbeta i hemmet.

Lost-Man

Är det något som det postmoderna värderingssystemet bidragit till så är det upplösning av gränser. Framgångsrikt och berättigat har vi frigjort kvinnan från hennes traditionella hemmafruroll till att bli en självständig individ med rösträtt. Det finns mycket kvar, men vi ser en stor utveckling, och idag är exempelvis den stora merparten av de högskoleutbildade kvinnor.

Mannens roll har inte på liknande vis omvärderats och utvecklats, utan han har i mångt och mycket blivit omsprungen, och tvärtom fått stå som representant för mycket av det som är fel. Vi har idag en rad mansproblem, som det ännu inte talas om på samma vis. Utöver en fortsatt traditionell mansroll, även statiskt över antalet uteliggare, dödsfall på arbetsplatser, självmord…som män leder.

Värderingar om tolerans, feminism och multikulturalism är helt dominanta i dagens politiskt korrekta finrum. Och många män upplever idag en osäkerhet i vad det innebär att vara man. Alla kallar sig feminister, och radikal feminismen har fritt fram att dagligen attackera män, och invandrare upplevs skyddas av tolerans och kulturrelativism. Därför är frågan om Sverigedemokraterna, som min titel vill antyda, i mångt och mycket en fråga om den rädda och vilsna mannen.

Men detta är varken kvinnornas eller invandrarnas fel. Männens arbete med att definiera sin nya mansroll är en resa som vi själva måste göra och ta ansvar för. Men då inte genom att enbart blicka bakåt, utan just hitta framåt.

anders-behring-bre_1954262b

Hen-debatten är ett tydligt barn av den sena postmodernismen som önskar se könsidentiteten upplöst, vilket går emot de traditionella värderingarna. Vi vet idag inte längre vad en man är? Vad en kvinna är? Vem är homosexuell? Är vi alla en hen? Vad är Sverige? Vem är svensk? Vad är en sjuk människa? När är man död? Dödshjälp? Allt är relativt och upplevs som fragmenterat och skrämmande, framförallt av den svenska mannen.

För att förstå Sverigedemokraterna måste vi dels förstå mansrollen, och dels hur nyss nämnda toleranta och hierarkifientliga värderingssystem fungerar och stundtals kan förlama och därmed indirekt framkalla radikala och bakåtsträvande motreaktioner.

Idag är beröringsskräcken ett faktum och spelar Sverigedemokraterna i handen. Debatten om traditionella värderingar och nationalitet och kön, förknippas ideligen med rasism och sexism, vilket innebär att de etablerade partierna inte vågar ge sig in i diskussionen.

Kristdemokraternas försök med ”verklighetens folk” tystades ju snabbt. Folkpartiets förslag om strängare språkkrav för medborgarskap ansågs stötande. Natomedlemskap är en annan fråga där klarspråk och tydlighet bytts till ett dunkelt smygnärmande. Själv satt jag för några år sedan med i arbetet med riksdagens utredning om stärkt lagstiftning kring tvångsgifte, där det initialt tassades med rädsla för att bli stämplad som rasist.

Men det är aldrig okej att slå, våldta, begränsa eller gifta bort sina döttrar, oberoende av vilket land man kommer ifrån, eller vilket kön man har. Det finns värden, barnkonventionen och de mänskliga rättigheterna bland annat, som måste gälla, för att de härstammar från erfarenheterna av högre värderingssystem. Som Eduardo Grutzky så träffande uttryckte det ”De verkliga rasisterna är de som accepterar en segregation där de mest utsatta inte betraktas som lika mycket värda som andra medborgare”.

Den kultur som inte vågar eller kan prata om de problem som finns kan inte heller ge de unga ett trovärdigt alternativ.

barin

Extra problematiska blir det då toleransen och det politiskt korrekta övergår till en kontraproduktiv kulturrelativism. Med det menas att vi av hänsyn till kulturers särart har överseende med företeelser icke hemmahörande i en demokrati och rättsstat, vilket på sikt ger grogrund till partier som SD.

Exempelvis så har hedersideologin fått fäste i Skandinavien, ett tanke- och normsystem som är oförenligt med svensk demokrati och mänskliga rättigheter. Hederskulturens maffialiknande metoder utövar antifeminism, främlingsfientlighet och strukturell diskriminering – och upplevs många gånger komma undan med det.

Svaret på dessa utmaningar får inte vara Sverigedemokraterna. Ett parti vars partiprogram även vill aktualisera vår kristna värdegrund. Vi är troligen det mest sekulära landet i världen, och ska vara oerhört stolta över det. En återgång till ökat fokus på religion är verkligen att sträva bakåt, mot evolutionen och bättre vetandet.

Deras tal om hårda tag mot brottslingar, är kanske även det vad du önskar höra, men glöm inte att deras medlemmar själva har flesta antalet dömda. Sex av namnen på årets vallista är dömda brottslingar. Och gällande deras ekonomiska glädjekalkyler så har hela 17,5% betalningsanmärkningar och 12.5% skulder hos Kronofogden. SD är ett symptom, men inte lösningen. Det är just nu det lätta, men inte det rätta valet.

Det finns en stor fara om vi inte snart börjar möta dagens problem med morgondagens lösningar. Sund fosterlandskärlek kan leda till osund patriotism, vidare till främlingsfientlighet och intolerans. Världen tenderar att i en sådan process förenklas till svart och vitt, vi och dom, och slutligen blir ”dom” några som ska bekämpas till varje medel.

Det finns idag möjlighet att med lätthet skapa och prenumerera på sin egen världsbild via internet. Flashback och dylika forum möjliggör för likasinnade att samlas. Lockade av utopier och plågade av utanförskap konspirera och ”vetenskapliggör” de sina egna projekt. I en fragmenterad tid blir denna bubbla en slags egen värld där man vinner tillhörighet och stöttar varandra. Brevik är ett fruktansvärt exempel på vad utanförskap, en störd manlighet, strävan efter bekräftelse och snäva forum kan åstadkomma.

Som levande varelser på denna jord behöver vi på sikt en identitet vid sidan av/bortom nationen. En gränsöverskridande och inkluderande gemenskap. Evolutionen kommer att kräva det av oss.

falafel

Vi ser alla med olika perspektiv på världen. Det räcker dock inte med att enbart ha en mångfald av perspektiv. Alla värderingar och tankemönster har faktiskt inte samma värde, men en funktion, likt klasserna i grundskolan. Så det handlar inte om vilken eller vem som ska vinna, vilken religion eller land som ”är bäst”.  Men det råder en hierarki antingen vi vill det eller ej, och då inte en traditionell makthierarki, auktoritära fascister, rasbiologi eller vilsna nationalister. Det måste finnas hierarkier för att något ska kunna utvecklas. Nästa steg i utvecklingen bygger alltid på det som kom före den. Det gäller både teknik och mänskliga värderingar.

Det finns utvecklingsdimensioner i våra värderingar, vårt tänkande samt i förmågan att ta flera olika och nya perspektiv. Den utgångspunkten leder till förståelsen om att vissa perspektiv väger mer än andra. Detta då de inkluderar mer och tar ett större hänsyn. Man kan säga att framtidens utmaning inte handlar om polemik kring, eller förståelse för vad vi tänker, utan istället ett fokus på hur vi tänker och integrerar för att främja utveckling.

Vetenskapsmannen Ken Wilber beskriver människan som resultatet av två motstridiga drivkrafter, nästan att likna vid romerska guden Janus. En att bevara sig själv, och en att inordna sig själv som del i en större helhet.

 

I kommande artiklar kommer jag att presentera och fördjupa förslag på alternativ för morgondagens politik samt hur vi angriper värderingar såväl som manligheten.

 

 

/Michael Högberg

 

Semester

Semester.

Jag tror att merparten av oss, under senaste veckornas återgång till gängse rutiner såsom arbete, skola och dagistider, på ett eller annat vis tvingats relatera till semester, antingen du haft någon eller ej. Hur har den varit? Vad har ni gjort? Och i det även en förtäckt underton av lyckorannsakan. Vilade ni? Upplevde ni? Vad läste du?

Var du lycklig – är den outtalade men allestädes närvarande essensen av våra plikttrogna artighetsfraser. Den finns där i anekdoter från de senaste reseminnena, i den kanske plikttrogna grillningen eller i färdigställande av den där carporten… Vem blev du när inga förpliktelser begränsade dig? Nyfiket fiskar vi efter nycklar till kollegans verkliga Jag, och däri även möjligen ännu en nyans till de färgtoner vi själva skulle kunna vara, men kanske inte fullt ut kan i den sammanblandade och nu bruna pallett av dåligt underhållna och förhärdade grundfärger. Eller så kan vi istället andas ut när vi delges grannens och kollegans kanske än torftigare och vilsnare semesterveckor. Vårt förakt för svaghet transformeras till förnöjsamhet över att dennes Jag ej förmådde manifestera sig – hon är tydligen ingen hon heller när hon släpps fri. Puh vad skönt….

Eller försvann du på semestern istället in i den kvävande kravbild som du skulle haft semester ifrån? För den du i trygg ”frihet” är – är ditt jobb.  En sånt brutalt uppvaknande. Drunknade du i nya kvävande förpliktelser, krav på renovering eller artificiell lyckojakt med minigolf och bad? Frågan kvarstår hos oss – förmådde du vara lyckligare än mig, hittade du nyckeln till att förmå dig att leva, de nyss gångna veckorna av ledighet och avbrott från överlevandets och pliktens rutinmässighet? Den frågan vilar där, tätt efterföljd av en ännu större – vad är egentligen lycka?

Min egna semester har låtit vänta på sig, och blir ju längre tiden går allt svårare att definiera, och samtidigt desperat nödvändig på ett sätt jag inte fullt ut kan rationalisera. Roas inte av lycka i den konventionella meningen (vad nu det egentligen är). Driven av rastlöshet, reflektion och otillfredsställelse finner jag mig nu ladda ner otaliga podcasts om integralteori, jagutveckling och epistemologisk komplexitet samt the politics of post-modernism… Är detta en flykt från den vila jag egentligen behövt, från det Jag jag behöver konfrontera. Eller är min lycka en ständig jakt efter meningsskapande där jag inbillar mig att det är vila jag vill ha, men aldrig kan få. Är ”dömd” till kontraster, systematiserande och ett liv med förhöjd skärpa, självplågeri och intensitet?

En sak är säker – semestern och avbrottet lockar oerhört, men innehållet gäckar. Kan inte acceptera att jag vill vara någon annanstans, för livet, lyckan och meningsfullheten finns ju här!  På måndag bär det iaf av mot varmare breddgrader, men tidskrifter och 3 GB föreläsningar under ena armen – och badbyxor under den andra, på jakt efter balansen, vilan, meningsfullheten och ….   :)