Semester

Semester.

Jag tror att merparten av oss, under senaste veckornas återgång till gängse rutiner såsom arbete, skola och dagistider, på ett eller annat vis tvingats relatera till semester, antingen du haft någon eller ej. Hur har den varit? Vad har ni gjort? Och i det även en förtäckt underton av lyckorannsakan. Vilade ni? Upplevde ni? Vad läste du?

Var du lycklig – är den outtalade men allestädes närvarande essensen av våra plikttrogna artighetsfraser. Den finns där i anekdoter från de senaste reseminnena, i den kanske plikttrogna grillningen eller i färdigställande av den där carporten… Vem blev du när inga förpliktelser begränsade dig? Nyfiket fiskar vi efter nycklar till kollegans verkliga Jag, och däri även möjligen ännu en nyans till de färgtoner vi själva skulle kunna vara, men kanske inte fullt ut kan i den sammanblandade och nu bruna pallett av dåligt underhållna och förhärdade grundfärger. Eller så kan vi istället andas ut när vi delges grannens och kollegans kanske än torftigare och vilsnare semesterveckor. Vårt förakt för svaghet transformeras till förnöjsamhet över att dennes Jag ej förmådde manifestera sig – hon är tydligen ingen hon heller när hon släpps fri. Puh vad skönt….

Eller försvann du på semestern istället in i den kvävande kravbild som du skulle haft semester ifrån? För den du i trygg ”frihet” är – är ditt jobb.  En sånt brutalt uppvaknande. Drunknade du i nya kvävande förpliktelser, krav på renovering eller artificiell lyckojakt med minigolf och bad? Frågan kvarstår hos oss – förmådde du vara lyckligare än mig, hittade du nyckeln till att förmå dig att leva, de nyss gångna veckorna av ledighet och avbrott från överlevandets och pliktens rutinmässighet? Den frågan vilar där, tätt efterföljd av en ännu större – vad är egentligen lycka?

Min egna semester har låtit vänta på sig, och blir ju längre tiden går allt svårare att definiera, och samtidigt desperat nödvändig på ett sätt jag inte fullt ut kan rationalisera. Roas inte av lycka i den konventionella meningen (vad nu det egentligen är). Driven av rastlöshet, reflektion och otillfredsställelse finner jag mig nu ladda ner otaliga podcasts om integralteori, jagutveckling och epistemologisk komplexitet samt the politics of post-modernism… Är detta en flykt från den vila jag egentligen behövt, från det Jag jag behöver konfrontera. Eller är min lycka en ständig jakt efter meningsskapande där jag inbillar mig att det är vila jag vill ha, men aldrig kan få. Är ”dömd” till kontraster, systematiserande och ett liv med förhöjd skärpa, självplågeri och intensitet?

En sak är säker – semestern och avbrottet lockar oerhört, men innehållet gäckar. Kan inte acceptera att jag vill vara någon annanstans, för livet, lyckan och meningsfullheten finns ju här!  På måndag bär det iaf av mot varmare breddgrader, men tidskrifter och 3 GB föreläsningar under ena armen – och badbyxor under den andra, på jakt efter balansen, vilan, meningsfullheten och ….   :)

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>